Det här är en uppsättning som gör det bara teater kan, nämligen flyttar en rakt in ett annat rum som man inte når på annat vis. Inte ett filmat rum, inte avfotat i tidningen, utan man sitter bokstavligen på sin hårda stol mitt i det. (…) Det är känslig och sakligt berättat, och Jävla Parasiter vinner också så mycket på två skådespelare som kan spela barn. För man behöver det, det måste vara en vuxen stark kropp som förmedlar riktigt illande barnaoro, annars drar man ner skyddsvisiret. Men regin lyckas verkligen med att rista fram tåligheten hos publiken, det blir till sist väldigt befriande att orka lyssna till punkt.

DN, 2017